Nu mina kära vänner ska jag äntligen. Försöka i ord beskriva vår Ukrainaresa. Just i denna stund sitter jag i bilen och kan inte ta mig någonstans så då tänkte jag att det får vara ett ypperligt tillfälle att äntligen delge er dessa dagar. Tyvärr ligger fotona på datorn hemma så de får komma i nästa inlägg :)
Det hela började den 7/6 när jag å A satte oss i pappas husbil för att ta oss ner till den första deletappen, Värnamo. Sen äntligen vid halv tre på fredagen så samlades vi fem som skulle bege oss på EM. Jag, Andreas, Holle, Sarah och deras tvåårige son Sixten.
Denna delen av resan gick jättebra. Sixten tyckte att det var lite drygt att behöva sitta still i bilbarnstolen så himla mycket men i övrigt flöt allt på. Vi kom fram till Ystad en stund innan färjan över till Polen skulle avgå och väl. På båren var det en tvååring som var lyrisk eftersom det fanns ett lekrum :)
Kl sju på lördagsmorgon körde vi av i Polen för att ta oss till Kiev, Ukraina. Väldigt drygt att bara sitta sitta å sitta i bilen heeela dagen. Det lilla Grynet i magen började redan då trycka väldigt mot mina revben på höger sidan. Aj aj aj!
Men men det gick och vid tolvtiden på natten passerade vi gränsen. Denna natt låg vi och sov på en parkering. Lite nojjiga eftersom man läst om vägpirater i Ukraina men vi stod bredvid en nattöppen mack men vakt på, så lite sömn vart det trots allt :)
Sedan äntligen på söndags em anländer vi till Kiev där vi får åka i en karavan men en hel del andra husbilar och husvagnar. Såg ganska roligt ut måste jag säga.
När vi kommer fram till campingen så är det verkligen inte så som de marknadsförde från början. Det var värre än på Hultsfred!!! Ialla fall 500m till bajamajor där det inte ens fanns tillgång till toapapper, duschen var det minst 1km till som var utan varmvatten och man fick samla vatten i handen för att blaska av sig. Inte heller fick man vara blyg i duschen för den som duschade bredvid kunde väldigt lätt bara kika över playwoodskivan och titta in till en. Kan ju säga att man inte heller duschade naken. Inte heller fanns det någon kiosk att köpa vatten, dricka, toapapper mm på utan då fick man gå ca 2km eller in till staden för att komma till affären. Vill även påpeka för er alla att vi bodde på Guld campingen!!!
Men men än hade jag inte börjat ledsna, några dagar till höll jag ut :)
På måndagen var det dax för den första matchen, Sverige-Ukraina. Först skulle vi gå till eventområdet på campingen för uppeppning före samlingen. Sedan skulle vi gå upp för en miljon trappor för att komma till Olympiastadion och sedan gå till fanzone nere på staden. Efter Olympiastadion och flera timmar där kände både jag å Sarah att vi inte orkade gå någe mera, så vi och Sixten begav oss tillbaka till campingen. Där var det väldigt öde denna kväll! Vi tre avnjöt en härlig grillmiddag nere på stranden där de hade fixat med storbildstv så att man kunde följa alla matcher. Detta var väl en av de få sakerna som de faktiskt lyckats med på campingen.
På tisdagen var det en mellandag. Ingen match som grabbarna skulle på på kvällen och inte heller var det ngn öppen träning denna dag. Så vi gick till staden för att leta rätt på affären som vi hört talas om. Kan säga att det var ganska långt att gå och vi fick fråga x antal gånger för att hitta denna affär. Men billigt var det när vi väl hittade den :) Åt även en av de godaste pizzorna någonsin denna dag!
Sen på onsdagen började mitt humör att tryta lite... Kan säga att det inte är så lätt att sova när våra grannar spelar höööög musik ända fram till fyra-fem på morgonen. Så jag var ganska sliten efter tre nätter med typ tre timmars kontinuerlig sömn. Men en härlig iskall dusch fixade det :) Sen var det bara att börja bege sig till den öppna träningen för att titta på vårt svenska hopp. Häftigt att se så många blågula tröjor som är så pepp på att hejja fram de svenska killarna. Måste säga att det är de svenska fansen grymma på!
Efter träningen var vi jättehungriga och bestämde oss för att testa en sushi restaurang som låg mitt emot Olympiastadion. Det satt massor med svenskar där så vi tänkte att detta måste vara bra. Vi kommer in och sätter oss och beställer. Sarah frågar hur lång tid det kommer att ta och vi fick till svar att 20min för den varma maten (min och Sixtens) och 40min för de andras sushi. Vi beställer även en förrätt. Efter 1:10h har vi fortfarande inte fått någon mat alls så vi frågar och då kommer Holle, Sarahs å Andreas sushi ut. De börjar äta och när de kommit halvvägs igenom sin mat så frågar jag efter min och Sixtens mat. Får då till svar att det kommer ta 40min innan den är klar. Gissa om jag exploderade. Skällde ut deras manager rejält. En gravid hungrig kvinna som heter Anna ska man inte leka med! Väldigt snabbt kom det ut en minimini variant av den rätten jag beställt. Kan säga att vi gick omgående. Å då hade de mage å fråga om vi ville betala för de rätterna som vi inte fått in... Usel service är det minsta man kan kalla det för.
Alla kvällar höll vi till på stranden för att se på matcherna och denna kväll var vi även bjudna över till grannen (inte de som spelade höööög musik). Jag orkade inte så länge så jag å Sixten gick å la oss vid elva medan de ande svar igång ganska länge. Detta var oxå den första gången som jag verkligen kände en spark från lillgrynet :)
Tyvärr vart det ngn öl för mkt för A så han spenderade natten med att gnissla tänder och snarka rakt i mitt öra. Sov nog inte mer än en timme i sträck efter kl tre för jag låg å puttade och höll honom på sidan hela natten. När han väl vakande så ville jag inget annat än att åka hem. Pratade med mamma och hon var igång att leta flygbiljett hem till mig. Andreas tog mig med till stranden och där fick jag order av honom att lägga mig ner och bara vila hela dagen för han ville att jag skulle orka vara kvar. Han är så underbar min kära karl :) han var å letade öronproppar åt mig och köpte frukost mm å bara skämde bort mig. På em denna dag kände jag mig lite piggare och bestämde mig för att vara kvar. Det var ju bara två dagar till...
På fredagen så var det matchdag nr2. Jag å Sarah fick tre biljetter av våra härliga grannar så att vi och Sixten oxå skulle kunna gå. Vi hade även hittat en varmdusch som hade upprättats nere på stranden så vi var rena å varma efter en skön dusch :)
Vid tolv började vi bege oss ner till fanzone. Swedish corner var bäst!! Mängder av svenskar som sjunger och är glada å härliga! Framåt fem tiden är det dax att ta oss mot samlingen. Där nere i tunnelbanan träffar jag Johan från jobbet. Hur sjukt är inte det att bland alla de tusen svenskar som är där nere så träffar man någon man känner :) kul var det ialla fall!
Väl framme på samlingen gör Sixten succé bland de svenska supportrarna. Han står i en ring av 10-15 svenskar och sparkar boll och alla sjunger hans namn och lillpöjken är lyrisk! Så härligt att se!
Vid sju ska marschen gå till matchen och detta är nog det jag tycker var häftigast av allt, för det var såååå många svenskar som gick tillsammans. Säkert 20-30000 svenskar. Gatorna var fulla av svenskar och sång och Ukrainarna bara stod på sidorna å tittade på oss. Så häftigt. Det var oxå en upplevelse för livet att gå på matchen och se den svenska klacken och hur man hörde dem från andra sidan. Kan säga att trotts att de inte vann så vann de på läktaren!
På lördagsmorgonen packade vi ihop vårt bohag för att äntligen börja ta oss hemåt. Tanken var att vi skulle åka en annan väg hem och åka över Tyskland. Detta tyckte jag skulle bli kul eftersom jag aldrig varit där.
Men men men... Tretton mil utanför Kiev står det en svensk bil på väggrenen och ska göra en u-sväng på en motorfartsled. Kvinnan i bilen är inte alls uppmärksam på att vi kommer utan svänger rakt ut in i vår passagerarsida och smäller rätt så rejält. Inredningen i husbilen flyger omkring, bordet som jag och A sitter vi flyger loss från sitt fäste och jag knuffar det bort från oss. Plasttalrikar och muggar flyger omkring och alla toalettsaker flyger ut från toan när den dörren smälls upp. Tur i oturen så hade vi ingen mötande trafik när vi vart överknuffade på mötande sida... Allt kunde ha gått så mycket värre än vad det faktiskt gjorde. Sarah får stopp på husbilen och vi kollar så att alla mår bra. Ingen av oss har några skador och Sixten fortsätter sova i sin bilstol. Vi kör över till rätt sida och kliver ur bilen för att se på skadorna och höra hur det är med de andra. Inte heller de är fysiskt skadade men båda bilarna är okörbara...
Vi krockade vid halv två Ukrainsk tid på lördagen den 16/6.
Jag ringer mamma och pappa och de kontaktar försäkringsbolage
Salus Ansvart åt oss och under denna tiden som vi väntar på ängen bredvid vägen på att bli uppringa så stannar en ukrainare och drar ut kofångaren för att se om det går att köra bilen, men icke. Vid halv tre blir jag uppringd av Isabel på försäkringsbolaget. Hon kollar hur det är mer oss och vart vi befinner oss. Hon vill veta så att de vet vart de ska skicka bärgaren och taxin för att hämta oss. Polisen kommer för att skriva rapport till oss. Vid fyratiden på em har vi fortfarande inte fått ngn rapport och inte heller pratat med ngn som kan engelska. Och då står det sammanlagt 6 poliser vid olycksplatsen. Tillslut kommer det en tolk och en kriminalare som båda kan relativt bra engelska så att vi kan få vår rapport till försäkringsbolagen. När detta är färdigt så hjälper polisen oss över vägen med bilarna så att vi kan ställa oss på rastplatsen som fanns på den sidan. Den polisen som körde vår husbil sa bara: kaputt!
Klockan är ca 18 på kvällen. Vi äter mat på rastplatsen och jag pratar med Isabel igen vid sju. Hon säger då att en bärgare + taxi är på väg för att ta oss till Kiev igen. De ska vara framme om 40min. Vid tiotiden på kvällen kommer det en bärgare till det andra paret och de åker mot den polska gränsen för att ta sig över och sedan hem. Vid elva kommer äntligen vår bärgare och taxi. Vi alla får inte plats i taxin så Andreas å Holle åker med bärgaren. Vi får komma till ett hotell i en finare del av Kiev där vi ska sova under natten. Vi är framme vid hotellet vid halv ett och A&H kom ca en timme senare.
Söndag:
Vi vaknade på våra hotellrum och kände oss utvilade trotts gårdagens händelser. Vi åt frukost på hotellet och begav oss sedan iväg ut på staden för att hitta en resväska till mig å A så att vi fick med oss våra kläder hem. När vi åkte hade vi ju packat i skåpen i husbilen, inte i väskor. Vi hittar ialla fall en stor saluhall typ där det finns lite av varje och utanför där i ett av stånden så hittar vi en väska. Tillbaka till hotellet för att packa i alla saker så att vi är färdiga ifall de ringer och säger att de ska komma å hämta oss. Hela dagen har jag kontakt med Isabel och hon säger att de ska komma och hämta oss någon gång under dagen för att ta oss till Polen och Warszawa så att vi kan flyga hem därifrån på måndagen. Grejen med Ukraina är att det inte är något EUland och då om du åker in i landet med en bil blir bilen instämplad i passet och du kan inte lämna landet utan en massa massa papperarbeten om du inte tar bilen med dig. Så nu försökte hon samkoordinera så att en minibuss hämtade oss och en bärgare bilen så att vi fick åka ut ur landet.
Vid två, halv tre går vi får att få i oss mat så att vi ätit när de väl kommer ringa sen. Precis när vi är färdiga och ska beställa efterrätt så ringer en engelsktalande kvinna och säger att det kommer en minibuss och hämtar oss om 40min, så vi måste skynda oss till hotellet och checka ut så att vi är klar när de kommer. När hon ringer är kl 15:20. Vi betalar vår mat och skyndar oss till hotellet. Packar det sista och har checkat ut när kl är fem i fyra. Vi får sitta i lobbyn ända till 20:10 innan det kommer en taxi, en sedan. Denna menar de att vi ska tränga in oss i, fyra vuxna, ett barn och en massa packning... Plus taxichaufför... Holle erbjuder sig att åka med bärgaren, men endast med kravet om att det finns fungerande bilbälten i denna bärgare ( fanns visst inte det i den förra). Vid niotiden kommer vi äntligen iväg och jag meddelar detta till Isabel och hon är fly förbannad för hur deras partner ute i Europa har skött det här. Men hon säger ialla fall att hon slutar elva så hon ringer då innan hon går hem för kvällen för att kolla hur det går för oss. Nu bokar hon även en flygresa hem till oss från Warszawa till Köpenhamn kl tio på måndag fm. Vi bara längtar efter att få komma hem!
Denna taxichaufför och bärgare ska ta oss till Lviv i Ukraina för att möta upp en ny bärgare plus minibuss som har chaufförer med pass som kan krossa gränsen med oss.
När vi kört i drygt en timme så har chaufförens pumpkörning fått Sixten att bli så åksjuk så han vaknar och spyr ner hela sig själv... Vi måste stanna på väggrenen och göra rent honom och bilen innan vi har möjlighet att fortsätta. Kan säga att det är inte så kul å stå på väggrenen utan varningstriangel eller reflexvästar i skymningen när man sett hur ukrainarna kör. Men tillslut så kommer vi iväg igen. Denna gång hinner vi väl åka i 11/2timme innan chauffören kör på en stor metallklump som ligger på vägen. Jag hinner tänka att nu är det kört, men han får kontroll över bilen och stannar än en gång på väggrenen. Vi har fått punka på bakdäcket på förarsidan och hela sidospoilern (?) är bortsliten. Nu ska han i kolmörkret byta däck på bilen på den sidan där alla andra bilar kör... Med bara varningsblinkers som varnar övriga trafikanter. Andreas frågar mig om han ska erbjuda sin hjälp men det förbjuder jag honom och vi fyra kliver ur bilen och står 20m bort för att minimera risken att skada oss om någon kör in i taxin. Medan vi står där smäller tre bilar till in i samma metallklump och får punka...
Kan säga att vi var väldigt glada över att äntligen ge oss iväg igen. Detta är det sista Isabel hinner få reda på innan hon går hem. Men hon tror fortfarande på att vi ska hinna till Warszawa och flyget. Hon ber oss att ringa till hennes kollegor en timme innan vi är framme i Lviv så att de kan se till att bärgaren och bilen är på plats när vi anländer så vi snabbt kommer iväg.
Ett tag efter att detta hänt ser jag att chaufförens ögon börjar tåras och jag frågar honom om han är trött??? Nej nej, jag är bäst, säger han. Men jag litade inte riktigt på honom och inte de andra heller så ingen av oss vågade vila i bilen utan pratade så gott det gick med honom och med varandra för att hålla honom vaken! Fick reda på sedan att Holle haft samma problem med sin chaufför och att han tom sagt att han ville stanna och sova... Inge rolig att behöva åka så många timmar i en bil med en sådan trött chaufför!
Kl tre på natten har vi tio mil kvar så jag ringer till försäkringsbolaget och säger att vi är framme om en timme. David som han heter som jag då får prata med säger att nej vi ska inte till Lviv utan vi ska direkt till Polen! Det tar ett tag att förklara för honom hur det funkar och vad de har kommit fram till och att dessa chaufförer inte har ngt pass så de kan inte köra oss till Polen. Till slut hittar han i sina papper vart vi ska och ska se till att bilarna är på plats när vi kommer. Vi lägger på men kommer på hur Ukraina fungerar så vi ringer upp igen å ber honom se till att det finns sovplats fixat åt oss ifall att inte bilarna är på plats... Det problemet löser vi då om det uppstår säger han nonchalant... Tror ni problemet uppstod???
Ja!
Vi anländer till Lviv kl fyra på morgonen till den plats där vi skall bli upplockade av de som ska ta oss till Warszawa. Men det enda som står där är en minibuss... Men ingen chaufför och ingen bärgare... Nu har vi bara fem timmar på oss att ta oss till flygplatsen oxå så stressen och irritationen är väääldigt stor när jag ringer David och informerar honom om att problemet har uppstått. Vi ringer en hel del samtal fram och tillbaka till försäkringsbolaget för att få redan på vad som händer nu. Han ska försöka få tag på ett hotell åt oss och flyget kan vi i glömma. Kl halv sju på morgonen får vi reda på att vi ska åka till ett hotell och samma chaufför som har kört oss hela natten kör oss till detta hotell, bara för att få reda på när vi kommer dit att det är fullt. Vi åker tillbaka till mötesplatsen och sitter där i en timme innan de har hittat en lägenhet som vi ska få sova i. När vi väl kommer till denna lägenhet och packat ut bilarna så är det folk i lägenheten... Äntligen kl åtta på måndagsmorgon har de hittat en lägenhet till oss som det inte är någe folk i.
Vid denna tidpunkt har vi inte sovit på ett dygn och suttit på helspänn hela natten efter den fruktansvärda taxiresan. Andreas har berättat efteråt att jag vart i stort sett apatisk när vi anlände till lägenheten och stängde bara av... Jag orkade verkligen inget mer!!!
Jag, Andreas och Sarah får sova i ngr timmar nu men vid denna tidpunkt är ju lilla Sixten utsövd efter att ha sovit i bilen hela natten, så Holle fick hålla sig vaken till ca tolv mitt på dan när jag å Sarah vaknade.
Vi gav oss iväg på stan för att hitta en affär så vi kunde köpa med oss frukost och så att killarna fick sova lite ostört. Måste säga att Lviv är en mycket finare stad än Kiev! Vi köper med oss mackor och yoghurt tillbaka till lägenheten och även så att det ska räcka till resa till Warszawa när den väl kommer inträffa. När vi kommer tillbaka till lägenheten så äter vi frukost och sedan kan vi alla fem sova i några timmar till. Vid fem talar jag med en Martin på försäkringsbolaget och han frågar oss om vi vill åka vid elva på kvällen eller vid sex på tisdagsmorgon? Självklart väljer vi att åka på tisdag för en till sådan natt som vi haft vill vi inte vara med om! Han lovar att det ska stå en minibuss utanför lägenheten kl sex på morgonen och hämta upp oss samtidigt som en bärgare tar bilen till gränsen. Vid detta laget har vi lärt oss hur den ukrainska tidsuppfattningen fungerar, 20min= minst 11/2timme, 40min= 3-4timmar. Så vi sa det att vi lämnar inte lägenheten förrän chauffören ringer och säger att han står utanför. Martin lovar att fixa detta. Sedan har vi en väldigt trevlig kväll med god mat och vi känner oss lite mer avslappnade.
Tisdag:
Kors i taket så står det en minibuss utanför lägenheten halv sju på morgonen. Denna taxi refererar vi numera med som Dödstaxin. Chauffören kör verkligen som en galning! Jag satt och blåhöll mig i bilsätet. Andreas som satt i fram med chauffören fick säga till honom gång på gång att sakta ner. Han gjorde idiotiska omkörningar och det kändes som att han inte alls hade ngn respekt för vårs liv. Sarah berättade efteråt att hon tänkte att Sixten skulle få växa upp utan sina föräldrar. Som pricken över i:er så var det inte riktiga bälten i bilen utan endast midjebälten...
Vid niotiden är vi äntligen framme vid gränsen. Då står redan bärgare där och väntar på oss. Han som körde bärgaren har inget pass så han lastar av husbilen och vår chaufför säger åt Andreas att köra minibussen över gränsen så kör han husbilen över. Det var ungefär lika smidigt att få över husbilen körandes som det hade varit om vi puttat den... Vid tio, halv elva står vi äntligen på Polsk mark! Vi pratade med försäkringsbolaget när vi var över och ett jubel uppstod där på kontoret berättade Daniel som vi då pratade med. Han vågar nu boka ett flyg hem åt oss på onsdags förmiddag.
Meningen var att det skulle stå både en minibuss och en bärgare väntades på oss på den polska sidan, men tror ni att det gjorde det? Nej. En bärgare står där som tar husbilen på en gång för nu behöver vi inte samåka med den någe mer. Husbilen skall till en Fiatverkstad i Lublin medan vi ska till Warszawa. Daniel berättar för oss att husbilen nu kommer genomgås av tekniker som ska bestämma om den skall fixas i Polen eller om den skall transporteras hem till Sverige. Vi hoppas verkligen på att den får komma hem så vi slipper åka ner och hämta den i Polen!!!
Vid tolvtiden kommer det äntligen en minibuss och hämtar upp oss. Då har vi blivit omhändertagna av tulltjänstemän. De har bjudit på fika och gett Sixten en massa leksaker och bara varit snälla mot oss. Alla personer som vi träffat under denna upplevelse har varit supersnälla. De enda vi har haft problem med är de som ska fixa att allt klaffar, nämligen försäkringsbolagets samarbetspartner ute i Europa.
Ialla fulla fall så säger taxichauffören att det kommer ta ca 4 1/2timme att åka 25mil. Så senast fyra, halv fem kommer vi vara framme vid ett hotell i Warszava...
Vi åker å åker å åker. Vid sextiden börjar vi närma oss Warszawa och vi vet ännu inte till vilket hotell vi ska till jag börjar ringa till försäkringsbolaget och får pratat med en tjej vid namn Stina. Hon säger att hon ska koll upp detta och ringa upp mig. Efter en halvtimme så har vi fortfarande inte hört ngt. Det enda vi vet är att det ska vara ett hotell precis vid flygplatsen. Jag ringer henne igen och får prata med i växeln som säger att Stina fortfarande försöker från svar från deras samarbetspartner. Vi får då reda på av chaufförer att han fått ett namn på hotellet. När vi väl anländer så är det ett hotell mitt inne i staden och allt känns bara fel!!! Jag får ringa än en gång till Stina och denna gång är jag förbannad för att jag aldrig får något svar. Hon säger då att det är fel hotell och att det är ett annat Marriot hotell vi ska till som ligger bredvid flygplatsen. Som tur var har inte chauffören hunnit åka än så han får skjutsa oss till rätt hotell.
När vi äntligen anländer till rätt hotell ser vi att det är på flygplatsen och vi kommer slippa sätta oss i en ny taxi och förlita oss på deras fruktansvärt dåliga tidsuppfattningen. Imorgon kommer vi få komma hem!!!
Kvällen spenderas i hotellrestuarangen där vi ser Sverige spela sin bästa match under EM.
Onsdag:
Kl 10:15 går flyget mot Köpenhamn och vi anländer 11:25. Nu känns det äntligen som om vi är hemma. Vi var lite oroliga innan flyget gick att det skulle, med vår tur, bli försenat eller vara trasigt, men nu är det bara tågresan hem till Värnamo kvar!
13:30 avgår tåget från Köpenhamn och 16:30 rullar det in på Värnamo station :)
Korten de tog på oss när vi äntligen var hemma igen visar hur slitna vi är efter denna resa. Det känns som om att krocken inte var det jobbiga i sig utan det var allt som hände efteråt som var det som var jobbigt. Som tur var så var vi ändå med människor som man tycker om och som känner precis likadant i de olika situationerna som uppstod annars hade allt varit mycket mycket jobbigare.
Jag började skriva om denna berättelsen när vi åkte ner till Värnamo på fredagen den 24/8 och avslutar den nu den 26/8 på väg hem från Värnamo. Kan säga att detta är den värsta semestern jag någonsin gjort och hoppas på att aldrig mer behöva uppleva. Det enda som återstår för oss nu är att förhandla med vållandes försäkringsbolag så att vi får ut det vi förlorat i tid och pengar i och med att hon körde på oss den där lördagen i Juni. Men som titeln på detta inlägg antyder så hade vi hela tiden tur med vädret :)
Många kramar på er
